Sagolandet

Harald och Saga duschar. De har språkbad:

Aj valle juu

Minä olla Saga

Tiitås

Måjj

Jag och Saga åkte till Berghäll för att plocka upp Harald och hans kompisar som tränat fotis hela dagen. Då de skulle in i bilen började de buffas och ha sig (lite på skoj).

Vad de gjorde?

De grälade om vem som ska få sitta bredvid Saga. Alltså tala om gulligaste elva-åringarna i den här stan!

Är på väg till nya jobbet för att planera nästa år. Är nervös som vore det första skoldagen när jag var sex år. Vet att det går bra, men alltid spännande att träffa nya människor.

Fick mig ett gott skratt då jag upptäckte än en gång hur mitt (obefintliga) lokalsinne svek mig. Kollar kartan för säkerhets skull och den säger att jag når mitt mål om en minut. Haha, svänger mig om och där är skolan!

Lugnande musik med latte på Brooklyn café.

Sedan år 2000 har vi haft för vana att vandra på somrarna. Runt 20 km per dag i 5-6 dagar. De åren våra barn har varit nyfödda har vi inte gjort det, men annars. I år måste Basse jobba och jag planerar åka ”ensam” med våra tre barn. Är lite rädd för hur jag ska klara det, tar jag vatten över huvudet? Kommer jag att orka? Jag tror och hoppas på det bästa och tänker göra det. Jag har gått igenom lite gamla bilder för att påminnas om varför. Nu vet jag varför vi måste göra det igen och igen och igen. Pojkarna är superduktiga och har vandrat själv från det de varit fyra år  (innan dess bar vi dem på ryggen) . De går sällan med mig eller Basse utan hittar nya vänner, vilket jag tror är orsaken till att de aldrig klagar eller gnäller. Vid pauserna förser jag dem med mat (bröd och frukt) och alltid lite godis. Att fiska upp en laku eller choko då humöret börjar tryta är hemligheten bakom allt.

Jag bjuder här på en bildkavalkad från olika vandringar under åren med barnen.

Snickarn och Harald och Anna-Lisa. Anna-Lisa finns inte bland oss mera. Harald kallade henne för ”min bästa vän”. De här har vandrat tillsammans år efter år. Anna-Lisa har lärt Harald allt man behöver veta, han kunde namn på blommor och djur och ätliga rötter osv.

Saga blir allt roligare, uttrycken allt finurligare. ”Sak samma” uttropade hon mitt i en diskussion. ”Flåååt, mitt fel!” säger hon om någon är ledsen.

Hon sjunger också (antagligen på finska?): minnemånnelakkasyyd, lakkasyyyyd, lakkasyyyd.

Tina, tack för klänningen, se så fin hon blev.

Så här såg det ut i fredags då vårt hus fylldes till brädden av alla de mina i mitt liv. Trångt! men av bilderna att döma ser de flesta ut att ha roligt.

Mazel tov!

Mina Camillor:

Mitt i kaoset fann de en saga. Bäst! Det här är min systerdotter och min mammas man. Kolla in de fina blommorna jag fick av lillasyster.

Det här är antagligen efter mitt tal, då Simon försöker trösta Basse som jag glömde.

Tack och förlåt.

Höll ett litet tal med darrig stämma för alla fina som kom till min fest i fredags. Jag blir väldigt rörd bara av tanken att så många kommer och av vetskapen att jag har så många i mitt liv. I vårt lilla hem möttes runt 40 personer. Ändå glömde jag tacka den viktigaste personen i mitt liv, Basse. Jag glömde nämna honom, han som stöttat mig och trott på mig mest av alla. Han fick ett personligt tal igår i bilen i stället.

Han gav mig det här armbandet, ett läderarmband där jag kan samla berlock för berlock med minnen viktiga för mig. My Saaga heter smycket.

Nu är den kommen, den blomstertid.

En vårfest, en hemmafest, ett studentkalas och så ännu en till fest hos och med goda vänner är vad som står på vår agenda denna lördag. Ett par hundra km i bil.

Men nu är det sommarlov! Hurra.

Idag kom det, pappret, betyget, beviset, intyget som visar att jag nu är behörig lärare. Det är ett dyrbart papper, i reda pengar har det kostat mig många, många tusenlappar, i känslor många, många tårar och bittra tankar.

Men längs den slingriga vägen har jag också fått nya vänner, erfarenheter och nya insikter på hur jag kan bli en bättre lärare. Jag är glad att jag klarat det, jag växte som människa och fick en stolthet över yrket jag idag kan kalla mitt. Behöver jag säga mer? Jag är lycklig och det var värt allt detta.

Jag är lärare (min telefon föreslog ”kärare”, kanske lite det också.)

Var med på skolans vårkyrka idag och vi sjöng den vackra psalmen ”En vänlig grönskas rika dräkt”. Den är vacker fram till tredje versen. För då smyger det in någonslags domedagskänsla om att allt en dag ska dö, allt utom gud. I tanken flög jag tillbaka till min examensdag då jag blev teologie magister. Minns att det då, med pappren i handen och livet framför mig inte alls kändes rätt att tänka att allt ända tar slut, all grönska, allt liv. Inte känns det mer rätt idag heller, åtta år senare då jag ska fira min andra examen och fortfarande känner att jag har allt framför mig.

Livet, här kommer jag.