”Koppla du ditt barn, så kopplar jag min hund” fick jag som svar idag då jag vänligt men bestämt sa till en hundägare att hon måste ha sin hund kopplad i stan. Hon blev så arg på mig och sa att det är upp till mig att lära mina barn att inte vara rädd för hundar, Tuuri är så snäll, den lyder alltid osv osv. Jag sa att det är olagligt att att ha hunden lös, men då sa hon att hon gärna bryter mot lagen då. Och hunden fortsatte nosa på mig och på de andra som gick förbi.
Jag skulle ju så önska att jag inte behövde ställa till med bråk, men nu är det så att mellanpojken är dödligt rädd för hundar. Verkligen dödligt. I England kom det emot oss en hamsterstor hund, hela pojken stelnar till trots koppel på hunden och motsatt sida av vägen. ”Det här kan bara sluta på ett sätt” säger han med skräck i blicken. ”Hur då?” frågar familjen som knappt ser att hårbollen är en hund. ”Med blooooood” väser han.
Varför har det blivit så här då? Jo då han var fyra år blev han fälld av en livlig och söt hund. Den ville ju bara leka, hoppade upp på ungen och slick i ansiktet och tassar på axlarna och så lite skäll på det. Nej men, hunden var ju bara lekfull, säger någon. Jo, men möter du ett djur större än dig själv, en björn, ett lejon är inte första tanken, aha, du vill leka med mig, kul.
Jag har försökt att tala vett med honom, säga att come on, du är ju större, den är ju bunden, den bryr sig inte, du vågar gå förbi den, du vågar, du måste övervinna rädslan annars vinner rädslan över dig. Men det går inte, han ser något annan än vi. Han har en hund-radar och ser hundarna innan någon annan ser dem. Lösa hundar är med andra ord värre än en skräckfilm i hans värld. Vad vi ska hitta på till näst blir en gåta.
Och koppla mitt barn! Ha-ha, ser framför mig hur mina barn hoppar upp på kvinnan, biter henne i benet och dreglar lite försynt. De vill ju bara leka.
