Studiehandledaren visade idag hur mitt betyg kommer att se ut. Så slutet är verkligen nära och dagen då jag kan titulera mig lärare närmar sig. Dessutom fick jag veta att jag nu inte bara blir behörig klass- och ämneslärare utan även yrkeslärare. Åhå! Nå, nu är det ju bara klasslärare jag vill vara.
Men det bästa betyget fick jag de söta eleverna: vaffö lämnar du int hit i Vasa o blir vår lärare här?
Fyra dagar kvar. Fyra!
Ibland kan det kännas som om man svävar på moln, men här i Vasa känns det mer som om man är mitt i det. Fuktigheten i % mätt är 98 läste jag, trots att det inte regnar blir man våt och håret krusar sig som aldrig förr. Det är dunväst, fleece och vantar som gäller här.
Ser fram emot morgondagen. De förutspår ösregn och jag är på väg till skogs med mina små elever. Vi återkommer.
Jag kan ibland undra hur det kommer sig att inte alla är lärare. Hur väljer människor då de inte väljer världens bästa yrke? Nånej, nog vet jag att ni andra säkert också valt världens bästa yrke även om ni inte är lärare? Eller har ni det?
Idag då min handledare frågade hur det är att vara ”lärare” men ändå vara tvungen att göra praktiken. Då gav jag henne en metafor och sa: det är lite som att komma och laga mat till sin granne. Du vet vad du skall göra, du vet hur du ska göra det. Du vet t.ex. att du ska skära på ett skärbräde, men får du ta det rosa eller använder grannen kanske det gröna till fisk? Du måste fråga var besticken är, vilka tallrikar, vilka servetter, vilka glas. Du vill inte trampa grannen på tårna men du vill inte heller vara till besvär med alla dina frågor. Jag känner att jag längtar ”hem”, hem till mitt ”skolhem”, till klassrummet jag får göra om, göra lite mera mitt. Där trivs jag.
Så vad händer där i Vasa? undrar ni alla. Nå, jag lär små sjuåringar mäta med linjal, känna igen en blåklocka om de möter en sådan och så kluddar vi med färger så det står härliga till.
Men då eftermiddagen kommer och morgondagen är på print, då slänger jag mig på hotellrumssängen med boken. Då planerar jag när och var dagens kaffe ska intas. Då funderar jag intensivt om det är löpning eller rask promenad som gäller för kvällen.
Det är lugnt med andra ord. Chill. Chill. Chill.
”Lippu on henkilökohtainen, henkilöllisyys todistettava” har VR översatt till ”Flaggan är en personlig, identitet för att bevisa”.
Sitter på tåget upp till Vasa igen en gång. Det känns riktigt bra även om jag den här gången skall vara där ända till fredagen. Men efter varje gång är jag ett steg närmare målet igen. Roligt dessutom att veta att ni är med mig.
Artur hade önskat sig en saga som avskedspresent, den skrev jag igår vid midnatt. Vad gör man inte för att blidka de små? Sagas små ordtussar skär lite i mammahjärtat (Saga längtar efter mamma när mamma jobbar Vasa), även om jag vet att hon har det dunderbra med alla hon får vara med den här veckan, Camilla, sin pappa och sin farmor.
Klockan är inte sju ens ännu men nu ska jag se över veckans lektionsplaner.
Visst är det härligt med våren förresten? Den överraskar varje år, tänk att löven kan spricka ut sådär, att fåglarna kan kvittra så högt och att gräset kan bli så skirande grönt. Varje år, men alltid ett litet under. Tycker jag.
Sagas senaste framsteg är att vara utan blöja inomhus. Det var på hennes eget initiativ att vara utan: ”nej, mamma inte sätta den där, tycker inte om den” sa hon om blöjan. Av sin kusin har hon fått många trosor och många kan man behöva eftersom hon inte alltid hinner säga att hon måste gå och kissa. Vi har märkt att det är bra att ha trosor med bild. För då hon hade på sig trosor med bild av alla figurer från Bamse sa hon: ”jag var snäll med Bamse, jag kissade inte på honom”.
För mig var det deckardrottningen Camilla Läckberg som med sina böcker öppnade porten till deckarvärlden. Mitt liv blev inte det samma sedan jag började läsa hennes böcker. Jag hade aldrig tidigare läst deckare och trodde ärligt talat att jag varken skulle våga eller vilja. Så fel jag hade, sedan den porten öppnades för mig finns ingen återvändo ut, men det vet ni ju vid det här laget. Orsaken till att jag berättar det här är att Camilla Läckberg inte bara skrivit mina favoritdeckare utan också gett ut en härlig barnbok, nämligen Super-Charlie.
Vid första anblicken kan man tro att Charlie är en alldeles vanlig liten baby, men så är inte fallet. Redan på BB råkade stjärnstoft singla ner på Charlie och gav honom ofattbara krafter. Ingen i familjen vet att Charlie har dessa krafter och Charlie låtsasdreglar och pratat bebisspråk bara för att de ska fortsätta tro att han är en helt vanlig baby. En dag inser dock Charlie att han måste använda superkrafterna och rycker ut för att hjälpa sin storebror som har problem…
Boken är humoristisk så det förslår. Familjens åtta-åring tycker den är underhållande. Två-åringen gillar den inte, varför vet vi inte riktigt. Hon har lyssnat på den, men vill inte höra den flera gånger. Så jag rekommenderar boken för barn mellan 4-8 år.
Att hänga i parken med sitt barn kan vara nog så slött. Idag var det dock allt annat än slött. Anna bjöd in till parkfika så det stod härliga till. Dessutom har parken staket åt alla håll så barnen fick leka i lugn och ro medan vi vuxna babblade i kör.
Sandkakorna smakade bra idag:
Trots att det är söndag och trots att klockan är bara nio på morgonen är vi i full gång. Men idag klagar inte soccermom. Med sol och kaffe i termosen hejar vi förstås på HIFK och allas vår Artur.
Ps. Glöm inte solkrämen!
