Sagolandet

Jag och Basse fixar upp en gammal säng till Saga.

Basses föräldrar har varit i Italien och bjöd oss alla på en italiensk kväll.

Gott!

Dagens Saga ska åka till farmor och farfar i Sibbo. Då är det viktigt att ha dansklänningen på och öva på sitt framträdande. Tyvärr har hon fått någon släng av förkylning och är lite mer dämpad än vanligt.

Jag ska åka fammo faffa bilen och dassa såhääääär:

Min mamma och min syster har lyckats övertyga mig; ska man ha strumpbyxor ska man ha Wolfords. Så nu ska vi se vad de går för. Visst är de dyra i inköpspris, men håller de mer än en gång är det ju värt det. Min syster skrapade sig på en vass kant och tänkte att det var de strumpisarna det, men! huden hade ett långt skrapsår medan strumbyxan var hel. Jag som går med klänning eller kjol varje dag vill ha bra strumpbyxor, vill inte ha engångs sådana.

Så upp till bevis Wolford.

… med en ballong! säger den så kloke lille björnen Nalle Puh. Åtminstone är Saga alldeles begeistrad över familjens gröna gris.

Så här åt hon sin gröt i morse, med västerhand:

Igår då vi gick i Munksnäs och såg en massa barn med jätteballonger frågade jag Saga om vi också ska gå och köpa en. Då svarar hon såhär: vilken bra idé mamma! 

Ps. Vill du inte lägga ut en förmögenhet på dessa ballonger kan du köpa dem på förhand i t.ex. Etola för en femma.

Packade kaffetermos och kanelbullar. Mötte upp Anna i Munksnäs och så promenixade vi ut till Fölisön, gick där en stund och slog oss sedan ner på gräset. Att man kan uppskatta vårens första trevande steg lika mycket varje år. Känns som om  gräset blir grönare medan man sitter på det.

Det här är paradiset för hemmamammor:

Barnen tultade runt medan vi njöt av varsin cappuccino.

I och med studierna vid PF har jag varit tvungen att lära mig runt 500 arter. Allt från blommor, lavar, träd och kryp till fågelarter. Att kunna känna igen vårfryle och höstfibbla är något jag vill. Ändå raderas detta ur minnet till min stora besvikelse. Jag ser den lilla svarta fågeln simma runt och jag vill kunna säga om det är en knipa eller tärna, mås eller strandskata.

Jag anser mig ha ett ganska gott minne, men det fokuserar inte alltid på det väsentligaste. Varför minns jag vad Tove hade på sig för 18 år sedan i maj på operan, men inte vilket år slaget i Waterloo ägde rum eller blåmesens läte. För att inte tala om att jag minns att min storasyster på ett scouttillfälle träffade en person som hette Torbjörn, kallades Torre och alltid sa ”vad har det för skillnad om hundra år” (med en västnyländsk accent dessutom). Jag var inte ens med, har aldrig träffat hela Torre, men ändå minns jag detta. Varför?

Alla dagar som kommer och går, de är livet!

Idag promenerade Anna och jag hela vägen in till stan. I stan kollade vi in smaskiga Odd Molly plagg. När jag kom hem hade jag ett härligt vitt kuvert på hallmattan. Jag har beviljats stipendium för mina studier. Sedan ringde gudsonens föräldrar och frågade om de fick komma på visit. Naturligtvis sa jag och jublade så högt att solen tittade fram.

Babaygos och vuxenchill. Inte alls tokigt en grå torsdag.

Våra gäster hämtade med sig härliga, fluffiga, fantastiskt goda maränger från Kannistos bageri. Och så den här söta sockertoppen:

Saga snälla, när ska du förstå att det inte är pappa som tagit mammas telefon.

Hört härom kvällen: ”PAPPA! ge tillbaka mammas foon. Pappa inte ta mammas foon!”

Och nej Artur jag hämnas inte på dig, det var bara så lägligt att du hade dina födispengar i bokhyllan, så jag tyckte jag kunde låna dem då jag är helt utan. Din telefon och ditt telefonfodral ska du också återfå så fort jag hittar egna åt mig, lovar.

Hört A redogöra för trumpetläraren: Min mamma blev rånad i bokhandeln och nu hämnas hon på mig genom att ta allt vad jag har.”

Är ute och går med Saga i vagnen. Plötsligt ropar hon till: titta mamma fågeln sitter högt uppe. Jamen se, på lyktstolpen vi precis ska gå under sitter en stor fet kråka. Jag tittar upp på den och då, ja då släpper den en liten vit klick som plaskar ner precis framför oss. Skulle inte Saga ha sagt att jag skulle titta just då jag gjorde det hade jag inte stannat och då kanske slutscenariot hade sett helt annorlunda ut. Men det får vi aldrig veta.