Sagolandet

Stuvade undan skidorna och polerade barfotadojan.

Kändes bra för att vara första gången för i år, 6 km på 35 min.

I väntan på att killarna ska behaga vakna fixar Saga och jag lite söndagsfrukost, en kastrull risgrynsgröt och en plåt med scones.

GOD MORGON! Idag skiner vårsolen över oss. Kan man bli gladare?

Att få hålla en nyfödd baby i famnen, känna den lätta varma kroppen, höra de små, små andetagen och se in i de djupblå ögonen, är något av det bästa i livet.

Maximilian och jag lär känna varandra.

Konrad och Marke-Riita är alldeles underbara, bättre föräldrar får man leta efter. Så här sa Artur då Maximilan ännu var i magen; ”Konrad och Marke-Riita är alltid så snälla med oss barn, de kanske övar för att de ska få en egen baby”. Konrad har redan hunnit köpa leksaker till Maximilian, men eftersom den lille har lite svårt med finmotoriken hjälpte Harald, Artur, Konrad och Basse honom att bygga ihop hans Mindstorm-lego. Vad de gjorde övergick dock mitt förstånd. Då de var klara kopplade de ihop legobygget med datorn och programmerade roboten så den sköt färggranna kulor på allt som var grönt! Konrad försökte förklara för mig: ”det är som vilken softa som helst, alltså då du programmerar så xxxxzipqrptprittyrr:ar du filerna och så blablabla”. DÅ övergick jag försynt till att gosa baby.

Sedan tog vi ännu en tur till grannbyn där det vankades mycket skratt, pajer och fattiga riddare, det var länge sedan jag ätit det. Gott!

Henrik och Carina.

Kolla koppen, i den kunde Nils Karlsson Pyssling bada.

Tjilevippen.

Idag gör vi historia! För idag fick jag så många kommentarer att jag ännu är alldeles tagen och väldigt glad. Glad för att det är så himla roligt att det finns saker som väcker tankar och engagemang.

Vet ni vad, jag tror man kan gå emot mycket av det som dagens samhälle prackar på en. Visst kan Saga få leka prinsessa en vacker dag om hon önskar. Men då ska det vara en prinsessa som kan rädda prinsen, som kan bestiga berg och ropa högst. Mina pojkar har fått leka polis och tjuv eller cowboys eller vad som nu är ”pojkigt” men de har aldrig fått använda leksakspistoler t.ex. Käppar leker alla barn med, leker man att käppen är pistol så må man göra det, men en regel gäller alltid; du siktar aldrig på en människa. En leksakspistol skulle aldrig komma in i mitt hem.

Roligt är det också att se att de flesta av er som kommenterat visar på en barndom full av mångfald. Det är ju det vi ska ge våra barn också. Tusen och åter tusen möjligheter. Inte bara en enda modell.

Gissa vem det här är:

Vi promenerade förbi Fölisön, längs med stranden in till Tölö. Siktade på gamla spårvagnshallen och cafeét där.

Salladslunch, barnmatsburkar, fina gamla spårvagnar och trevligt sällskap. Behövs inte mer än så för att få en känsla av idyll.

13 km promenad med ekipage är inte fy skam det heller. Då vi gick hemåt i en fyra vagnars karavan sov alla barn i vagnarna. Det var idylliskt det med.

Spinner lite vidare på det här med könsfrågan så här på kvällskvisten. Jag har funderat en del på det här med ”hen”. Känner mig inte bekväm att byta ut han och hon i skolan eller här hemma. Men det som jag tycker låter bra är om Gud kunde var ”hen”.

Jag stickar nästan alltid. För mig är det terapeutiskt och avkopplande. En gång sa Basse: det ser så fridfullt ut då du stickar, lär mig!

Jag lärde och efter en stunds svärande med såväl spända maskor som axlar konstaterade vi att det som är terapi för en inte nödvändigtvis är det för en annan.

Basse är förstås bra på andra saker.

Nu lämnar jag Vasa för denna gång och kan därmed konstatera att jag klarat av hälften av biämnespraktiken. Kan inte förstå att vi är i mitten av mars redan. Har tänkt lite på den här praktiken jag får(!) göra. Alla borde ha en period i livet då de får visa sitt arbete för en publik på fem människor. Fem människor som tittar bara på dig. Som lägger märke till ditt röstläge, din ergonomiska ställning och förstås ditt genomförande av själva arbetet.

När allt kommer omkring är jag ganska lyckligt lottad över att få allt detta. Även om jag suras lite över att vara borta från de mina.

På Efö fanns för övrigt ingen hårtork som kunde göra mitt hår rakt. Hjälp, vad händer om pannluddet blir en enda lock? Jag oroade mig i timmar över detta (nånäää).

Det gick såhär:

Pust.

Alltså jag vill inte bara nischa mig genom att fota påskris, så jag tänkte ge er min syn på Legostormen. Vi kör franska streck:

– bra att uppmärksamma tjejerna, många av de senaste serierna har varit ganska pojkinriktade (typ Ninjago).
– bra att Friends seriens flickor är företagsamma och intresserade av annat än smink och att mannen lagar mat, Lego verkar nog ha tänkt till där även om det är väldigt könsstereotyiskt ändå.

Så varför då storm undrar någon?
– det är för snävt
– det är för uttänkt, för styrt och lämnar inte alls utrymme för fantasin som många andra serier
– legofigurerna har förändrats genom åren, det är okej. Men att göra dem ännu mer lik Barbie eller Bratz är onödigt, snävt här igen. Stora sminkade ögon, för smal midja och långa ben. Lite onödigt då det inte motsvarar verkligheten.

Sammanfattningsvis anser jag att lego bör lämna utrymme för fantasin, byggklossarna ska passa till samtliga serier, allt från Potter till Star Wars till Friends. Jag vill se hela färgpaletten annars blir jag färgblind. Att barn vill bygga och leka det är huvudsaken. Är klossen rosa eller blå kvittar bara det finns av dem båda och gärna många.

Sedan till en fråga, har du (riktar mig främst till bloggens kvinnliga läsare nu, förlåt) befunnit dig i den nuförtiden så välkända ”prinsessfasen”? För varken jag eller mina systrar var prinsessor (födda i slutet av 70- och början av 80- talet). Är detta ett nytt påfund? Eller var det vi i Vilda Västerskog som var helt out?

Efter avslutad lektion sa handledare Mårten; Först av allt vill jag säga grattis, du har hittat hem.

Och visst blev det dikter.