Termometern visar minus tio, det biter i kinderna och känns ljuvligt vintrigt. Saga sover ute i alla fall, väl nerpackad bland ylle och dun. Men hemskt mycket kallare ska det nog inte vara. Då får hon sova inne.
Är det någon annan än våra engelska släktingar som tycker vi är lite knasiga som har barnen ute och sova? Läste någonstans att det var Arvo Ylppös idé, stämmer det?
Det var sen kväll strax innan jul. Höll på att koka gröt åt pojkarna i köket och surfade samtidigt runt lite på nätet via telefonen. Gick in på den svenska sajten Provrummet.se och kollade deras adventskalender. Eftersom vi nyss hade varit på julfest hade jag på mig en klänning jag tidigare i höstas köpt just från Provrummet. De hade en fråga i dagens lucka och i en handvändning svarade jag på frågan utan att tänka desto mera på saken. De frågade efter en klänning med spets, volang och mycket vidd i fållen. Jojo-dress, skrev jag utan vidare eftertanke, just den klänningen hade jag nämligen på mig. Nästa dag plingade det till i telefonen och jag fick veta att jag vann eftersom jag svarat rätt.
Då jag jublande berättade om detta, skakade Harald bara på huvudet och konstaterade; ”Du är en riktig turgumma du!”.
Så här fina paket kommer det från Provrummet:
Dagens saga är en klassisk Muminsaga, Det snöar i Mumindalen. Schildts förlag har gett ut ett antal muminböcker i ny, modern tappning. Just den här vinterboken är vackert glittrig på pärmen, ser ut som snökristaller och känns roligt under fingertopparna. Detta imponerar på samtliga familjemedlemmar kan jag lova.
Innehållet är lagom spännande för en två-åring och texten har ett bra flyt. Just den här boken är lite sorlglig eftersom Mumin egentligen inte alls vill ha någon snö, han vill ha Snusmumriken. Mumintrollet undrar om Snusmumriken kommer att sakna honom lika mycket som han kommer att sakna Snusmumriken. Och om han gör det, hur skall då Mumin få veta det? Det är många känslor som ryms innanför de här vackra pärmarna.
Länge leve Tove Jansson.
Att man kan bli så fast i någon serie. Att man bara går och längtar tills barnen somnat och man får slänga upp fötterna i soffan. Med te och apelsiner och bara njuta. Njuta av ren och skär underhållning av högsta klass. Det var Downton Abbey för mig. Den serien har allt, ifrågasättande av dåtidens klassamhälle, lagom mycket politik och en massa kärlek. Sedan jul har jag nu plöjt mig igenom de två första säsongerna plus ett långt julspecialavsnitt på hela 95 minuter!
Nu måste jag vänta till september på nästa säsong. Suck!
Vad ska jag se på nu? Tipsa mig om den bästa, tack.
Vi hade här planerat in en liten vintervandring ut till Fölisön. Grillkorv i ränseln och te i termosen. Så blev lilla A sjuk, tog sig en feber på 39,8 som högst.
Inspirerad av söta Linn steker jag nu plättar, hans älsklingsrätt.
Fölisön och grillkorvar får vänta till nästa helg.
Maken och jag ska nu på teater.
Rubriken återspeglar alltså pjäsens namn. Vi är förstås inte alls omaka. Trots att jag tidigare under dagen lite småilsket påstod att det minsann oftare är jag (läs: alltid) som tvättar wc-byttan. Hade vi städerska skulle vi aldrig gräla. Tror vi.
Jag har för övrigt hållit mitt löfte och promenerat flitigt varje dag. Det känns bra och friskt. Ändå har jag drabbats av en hemsk huvudvärk varje kväll. Axlarna och nacken är riktigt fast. Tror att isen på vägarna kan ha något med saken att göra. Anna och jag begav oss till Fölisön idag. De små stigarna var inte sandade, vi kan beskriva det som vardagsspänning då man sätter sig på rumpan och hoppas att vagnen snart ska stanna. Vi märkte snart att det lönade sig att lägga på bromsen på vagnen då gled den så där lämpligt. När vi tröttnat på den spänningen testade vi hur våra Mountain buggy– vagnar klarade av det de står för, nämligen berget.
Man skulle lätt kunna tro att det här bara var en vanlig grå torsdag någonstans i västra Helsingfors. Men det var det inte. Det här visade sig vara en torsdag med silverglitter och guldkanter, trumpetfanfar och änglasång.
Vi blev nämligen tillfrågade att bli baby Knuts’ faddrar. Ja!
Idag tappade jag bort mig då jag promenerade. Eller jag visste var jag var sådär i princip men jag blev mäkta överraskad över var jag kom ut. Det är inte första gången. Jag har ett obefintligt lokalsinne och brukar sådär skämtsamt alltid slänga ur mig ett ”tänka sig att i råkade komma just hit vart vi skulle” då Basse navigerar.
Idag hade jag lagt på runkeeper och hemma kollade vi på kartan hur jag gått. Mitt i Lillhoplax har jag gått i en fullkomlig cirkel. Jag förstår inte hur det är möjligt. På riktigt, det känns verkligen inte att jag går i en cirkel. Snälla säg att du förstår mig. För här hemma skakar de bara skrattande på huvudet åt mig.
Inte undra på att jag gick 10 km sen.
Det senaste skriket är att klä ut sig till sin mamma:
Den lilla rumpnissen.
