Våra killar blev på grönbete hos farmor, farfar, farbror och faster. Då passade vi på att ta en promenad i vår vackra stad. ”Skönt med lite tumistid” säger jag då. Vi sneglar på varann och börjar fnissa. Att bara ha en Saga är nämligen (nästan) som att bara vara två.
Vi åkte ut till landet för att fira bästaste storasyster som fyller år. Saga grät då hon måste gå barfota på gräs. Saga grät då hon måste gå barfota på grus. Stackars barn.
Jag hade håret i knut. En bra sak med långt hår är att det går att variera.
Sedan kom vi hem och det tycks komma fotboll. Det genomsyrar allt i den här familjen. Pojkarna har spelat inte mindre än 40 timmar den här veckan! 8 timmar har de tränat varje dag.
Och så en dagens på det:
”Vad gör pappa på sitt jobb? undrade Saga. Bra fråga, svårare att svara. Han är nämligen notbibliotekarie/ musikvetare. ”Okej, han spelar trumpet” sa hon efter mitt försök att beskriva.
Så vi satte oss i bilen, åkte till Hagalund där pappan själv fick visa vad han gör under dagarna. Kort kan vi beskriva det som så att han är en sorts detektiv, han luskar reda på noter, beställer dem från världens olika håll, ändrar dem och skickar dem till andra notbibliotekarier. Dessutom har han ett skrivbord som går att höja och sänka. Det var dagens bästa om du frågar Saga.
Vi åt också lunch tillsammans, vilket helt klart var dagens bästa för mig. Det och mitt nya nagellack i somrig färg.
Korall, lär det ska heta.
Okej, jag vet att jag är tjugo år efter alla andra, men först nu har jag fattat tycke för podcaster. Jag lyssnar då jag springer, då jag nattar barn och då jag äter ensam.
Senaste var Leif GW Persson. Urskön typ. Måste läsa hans böcker. Nu.
Men snälla, tipsa mig om fler. Vad ska jag lyssna på till näst?
Folk som ser mig i mina gorillaskor brukar bli både roade och nyfikna.
Idag firar vi Arturs dopdag. Den åttonde.
Lyssnade på en pod där Per Holknekt (Odd Mollys skapare) sommarpratade och berättade om sitt liv. Ååå, det var så bra, sorgligt och vackert, vemodigt men hoppfullt.
Nu tycker jag inte längre bara om kläderna…
Ps. Det var många år sedan han sommarpratade, men först nu kom jag mig för att lyssna.
Ibland då jag stiger ur sig själv och ser självklarheten från ovan kan jag bli allt från förundrad, överraskad till saligt överlycklig. Jag ser en flicka med linluggslockar som studsar mot ryggen, en handväska hänger över hennes axel och kläderna hon valt med omsorg (ja, det spelar roll hurdana ”undäbykkåå” hon ska ha) har, en för mig, ny färgskala.
Min dotter.
Jag kommer på mig själv att le, bara för att jag får stryka ett litet spetsförsett förkläde. Det är annorlunda och nytt.
Hon är på många sätt så lik pojkarna och ändå så annorlunda. Det hade jag aldrig trott. Faktiskt. Jag som alltid sagt att flickor och pojkar är precis lika. Men kanske behöver de inte vara det. Huvudsaken är att de får välja själva och blir starka i sig själv, om det så är med en rosa handväska, en rytande T-rex eller en Lilla My-figur. Självkänslan byggs väl ändå upp av något helt annat? Trygg omgivning och massvis med kärlek har i alla fall delats ut och tagits emot på samma sätt hos oss, oberoende kön. Skulle jag vilja våga påstå.
Händer inte så mycket spännande. Så ska det väl vara då man sommarlovar. Killarna spelar fotis 6-8 timmar per dag. På riktigt. Saga och jag tömde lagret på mina skolsaker i gamla skolan.
Och så en bild från idag. Jag har flätor i håret.
Så nu vet ni hur spännande dag jag har.
