Sagolandet

Saga älskar väskor. Dragkedjor och knäppen är det bästa som finns.

Hela min barndom har jag sett på Madicken. På 80-talet hade vi en videobandspelare med Beta-kasetter. Pappa hade bandat alla Madickenavsnitt och vi såg dem om och om igen. Alla. Trodde jag. Idag då jag satt på Madicken på arenan dök det upp ett avsnitt jag aldrig sett. Vilken lycka.

En period i mitt liv håller på att närma sig sitt slut. Hemmamammalivet. Kom på att det är den tredje våren jag är hemma med Sagasus, tredje gången vi tillsammans väntar på att snön ska smälta. Så gott som varje dag under de här tre åren har vi tittat på Min morgon på teve, det började precis i samma veva som jag blev mammaledig. Så gott som varje morgon har vi tagit en rask promenad eller träffat andra hemmamammor och pappor med barn. Jag tror att det är våra sköna mornar och förmiddagar vi kommer att sakna allra mest då vardagen kör igång på hösten. Samtidigt ser jag fram emot något nytt. Omväxling förnöjer och allt det goda har ett slut. Fina år har det varit och ännu en tid får vi njuta av varandras sällskap.

En liten titt på hur livet sett ut under åren. Här var hon liten och sov mest. Jag älskade att bara sitta med henne i famnen, timme efter timme:

Nicholas föddes på sensommaren under Sagas första år. De har träffats varje vecka sedan dess:

Vi lekte nu och då med med A som är några månader äldre än Saga:

Hos Peppe och Vidar gjorde vi en ”hitta spädisen”. Hittar du Vidar? (Det är Saga som sitter längst fram på fotot.)

Men liten blir stor och så ska det vara. Nu är det sällan vi sätter henne i en korg och sitta:

Saga: Saga har lockar håret, mamma har samma lockar mammas håret.

Just det!

Under de senaste veckorna har jag sovit dåligt. Grubblat över det ena och det andra. Tankarna har kommit som blixtar, så skarpa att jag varit tvungen att gå upp, dricka varm mjölk med kakao, skriva ner några av tankarna och hoppas på sömn. I värsta fall har jag somnat först vid fyra-snåret.

Men nu tänker jag sova. För nu finns det inte mycket att grubbla över. Inte just nu. Fick nämligen trots allt ett jobb i skolan där jag vill jobba (lägg här in den gladaste av alla glada smajlisar!). Fick dessutom datumen för praktiken i Vasa i maj, det ser bra ut även det. Nu väntar vi bara med spänning på besked om Sagas dagisplats, men för det ska jag sova. Och sova gott. Att vaka då man vill sova är ju bara tröttsamt.

Fick en festlig inbjudan per post för någon vecka sedan. Idag ägde festligheterna hus i Kiseleffska huset vid Senatstorget. Det var favotitklädesmärket Beibamboo som lanserade en specialutgåva i och med prinsessan Estelles födelse. Beibamboo-kläderna är speciella, de är uttänkta in i minsta detalj, de är tänkta att passa barn som inte kan berätta var sömmen skaver eller var det klämmer. Kläderna är gjorda i mjukaste bambu och med alla sömmar och lappar på utsidan. Dessutom finns det växtmån i plaggen. Saga har haft vissa plagg i ett och ett halvt år. Nu är de för små och ska få gå vidare till en annan liten. Kläderna kan dessutom hyras!

Det här är Nina, kvinnan bakom allt och hennes dotter Stella, källan till klädernas idé.

Det bjöds på champagne och bebéer. Dessutom fick Saga vara prinsessa för en stund och blev fotograferad med krona. I väntan på proffsbilderna får ni ett smakprov av hur det såg ut:

Soufi, vi gillar dig som Buu- klubbsledare. Som snart elva år i mammabranschen har jag hunnit se en och annan Buu-klubbsledare komma och gå. Soufi är bra.

Eftersom butikens hyllor gapade tomma blev jag påmind om en tid för inte alls så länge sedan då jag bara bakade vårt bröd. Jag blev riktigt glad för den påminnelsen för att:

– jag gillar att baka bröd

– hembakt är godare, hälsosammare och billigare

– det doftar tusen gånger mer och en miljon gånger bättre än då man öppnar en påse bröd köpt i butiken.

Och eftersom jag just nu bara ser de positiva sidorna och dessutom har tid ska jag återuppta brödbakandet. Så nu vet ni det.

Mamma idag då jag gungade sken solen på mitt ansikte, då slöt jag ögonen såhär och tänkte på att det snart är sommar.
Arturo Toscanini, 8 år

När Artur tar trumpetlektioner är jag full av förundran, förvåning och skratt. Jag fattar inte att han kan spela samma ton som läraren. Jag fattar inte heller att hon säger spela C, E och sedan fiss, och så gör han det. Han talar om takter, pauser och transponeringar. Hans fot slår takten i golvet och trumpeten spelar tuut tut tu tuuu tills det blir en välkänd melodi.

Skrattet bubblar då han ”undervisar” sin lärare; har du tänkt på… man kanske i stället skulle… och här kunde du kanske skriva alla verser så publiken tror att jag ska spela såååå hääär mycket, det är ju bara jag som vet att jag bara spelar fjärde versen.

Har jag sagt att han sjöng före han talade? Han lärde sig prata genom att sjunga och kunde Blinka lilla stjärna där som ett åring. Han har inte fått detta via modersmjölken, tyvärr. Snarare från faders.