Här på landet får den blå farstudörren stå vidöppen från morgon till kväll och det känns som om hela världen vidgas.
Just nu är det härlig sommar. Man hör fåglar, humlor som surrar, en motorbåt som sakta puttrar någonstans, vinden som sakta prasslar i löven, eller så hör man ingenting, ingenting alls. Den där tystnaden som är så kompakt och lite konstig stundvis. Hur kommer det sig att alla fåglar plötsligt blir knäpptysta, vinden slutar blåsa och det hörs ingenting, det är mäktigt det.
Jag brukar springa ungefär tre gånger per vecka och alltid en sådär fem-sju kilometer. Alltid samma runda, på sin höjd byter jag håll nu och då och ibland förlänger jag den med en liten extra runda mitt i den egentliga rundan. Hänger du med?
Men här i veckan ville jag utmana mig själv och testa om jag orkar springa 10 kilometer. Och det gick och det kändes bra!
Först värmde jag upp i solstolen och sedan sprang jag lätt 11 km. (Egentligen låg jag nog bara där och väntade på att mannens telefonsamtal skulle ta slut så vi kunde fara på länken tillsammans.)
Att gå på Lurens sommarteater har blivit något av en sommartradition. Tillsammans med syster och hennes barn for Artur och jag i år för att se på Annie Mästerskytten. Verkligt bra! Lurens vridscen är ju bara så häftig, älskar det då bakgrunden byter till de mest fantastiska (naturliga) vyerna. Mäktigt!
Gänget, före pjäsen, med höga förväntningar (vissa låtsas se rädda ut på lillasysters uppmaning).
Hela gänget i pausen i solen.
Efter pjäsen träffade vi Frank Butler, eller Johan som jag känner honom bättre som.
Inspirerad av Markus Haakanas kolumn i gårdagens Hbl vill jag berätta om hur vi har det här på stugan. Hur vi har det med vattensituationen närmare bestämt. Vi har inget vatten alls här, ingen brunn, ingenting. Eller det är inte helt sant, vi har havsvatten ca 20 meter från stugan, men inget dricksvatten. Allt vatten vi behöver tar vi med oss i dunkar från stan. Om och när det tar slut kan vi åka till någon stad och fylla på dunkarna, senast besökte vi Lovisa till exempel fick vi generöst fylla dunkarna med vatten från gästhamnen vid saltbodarna. Vi tvättar oss i havet eller med en campingdusch vi hängt upp vid havet i en tall. Vi lär oss hushålla med det vatten vi har och när gäster kommer händer det att de hämtar en dunk vatten på 10 liter som gåva.
Det går att leva och fungera här utan vatten. Visst är det primitivt och ibland jobbigt, men det är möjligt.
Det här är det närmaste rinnande vatten man kommer här på Linnarvik.
Diskvatten värms upp i en stor kastrull. Och även här lär man sig hushålla med disk, man behöver inte ta ett nytt glas varje gång man är törstig.
Och ute vid utedass (som ”spolas” med kompostströ) finns också något man kan likna vid rinnande vatten, att tvätta händerna här känns ju nästan lyxigt!
Här är det roligt att vara och ren blir man på köpet. Ett oändligt stort fotbad på solvarma klippor, det är sommar det.
Det är ju klart att det mesta skulle vara lättare om man hade rinnande vatten direkt in i huset och möjlighet till tvättmaskin och diskmaskin och dusch och allt, allt det vi ju har i stan. Detta är en bra påminnelse till alla i familjen, att vatten behöver man spara på, det finns inte oändligt mycket, varken här eller i stan.
Vi har varit en vecka på stugan. Säger som Ronja Rövardotter ”Det är en regnig sommar vi har”, men stundvis tittar solen fram och om man är riktigt snabb hinner man kanske njuta ett par timmar på stranden.
Saga en morgon.
Och en annan. Tänk att plocka frukost-blåbär som finns direkt utanför dörren.
Vi åkte in till Lovisa en dag där vi träffade lillasyster med familj.
Och så hängde vi upp en hängmatta och hängde där. 
Vi besökte Lovisa och i en butik hängde Odd Molly-klänningen som ropade på mig. Den hade allt jag gillar med Odd Molly; vippig kjol, tung spets, volanger och korsstygns detaljer. Detta är en klänning från de tidigaste kollektionerna, nästan vintage! Enda problemet var att det hände en lapp på klänningen och på lappen stod det såld! Av någon outgrundlig anledning frågade jag ändå försäljaren om klänningen och hon berättade att den är på auktion med två som gett bud. Då bjöd vi och klänningen kom hem med mig.
I Nyslott hittade jag ett smycke av återanvänt plast, texten ”Not all who wander are lost” tilltalade mig och halsbandet blev mitt. Idag hade jag på mig smycket och när jag på Delivo skulle betala min latte frågade hon i kassan var jag köpt mitt smycke. I Nyslott, sa jag och ville ännu berätta att märket är Paloni. Jag vet, sa hon i kassan, det är mina smycken, jag har gjort det! Jag blev lika överraskad som hon blev lycklig över att se sina smycken komma vandrande emot henne.
Idag åkte vi till Solvalla och hyrde två kanoter. Vi paddlade på Långsjön och tog i land på några klippor. Klippor som leder rakt ner i vattnet är drömmen. Vi lät fötterna badas medan solen värmde. Barnen simmade. Jag spelade upp Sommar i P1 och vi bara var. Det var årets hetaste dag och vi upplevde den på bästa sätt.
Man säger till Art hoppa! och han gör det. Här i city, utanför Stockmann.
