Sagolandet

Tiden går fort då man har roligt heter det ju. Det stämmer nog det. Imorgon är det redan fredag igen och ännu en vecka går mot sitt slut.

Vad jag gör som är så roligt då?

Ja, för det första och bästa så jobbar jag. Det är himla kul och jag trivs som fisken i vattnet. Här leker jag sträng lärarinna.

Och ibland går jag på teater och ser kanske på Djungelboken på Svenska teatern. Då tycker jag om det jag ser. Jag älskar teater och musikaler.

Pojkarna tyckte också om pjäsen.

Dessutom har jag den här veckan hunnit träffa några ljuvliga kolleger över en kopp kaffe. Kolleger jag inte jobbar med dagligen men tänker på ofta.

Den här veckan kom kölden och det doftar nästan snö trots att löven knappt hunnit börja glöda. Bäst att packa dubbla luvor då vi ska ut till Sarvsalö i morgon.

Flera veckoslut i rad har vi åkt ut till Sarvsalö, till sommarhuset. Det har ju förstås varit avkopplande och så. Men då man på söndagkvällen återvänder är tvättkorgen fylld till max och tamburens golv pryds av små, irriterande sandkorn.

Den här söndagen var vi hemma. Vi började genast på morgonen med att putsa och feja och till och med rensa i bokhyllan och klädskåpen. Nu känns det så himla bra att tända lite ljus, lägga sig i soffan och bara fira söndag.

Mamma bjöd på middag, kräftskiva igår.

Vi hade roligt som vanligt. Vi skrattade så vi kiknade och alla pratade i mun på varann men vi trivdes och hade skoj. Carina hotade föda varje gång någon blev för rolig. Som då jag försökte berätta hur det var vid Imatra forsen för länge sedan. Hur mäktigt det var då Kareliasviten körde igång samtidigt som vattnet forsade. Skulle försöka härma hymnen men ur min mun kom Alfons Åbergs signaturmelodi…

På tal om födelsedag så var det alltså min bror Björns igår, min svåger Karis i förrgår och min svåger Henriks idag. Och baby Lunds beräknade har alltså varit, så vi får se vilken födelsedag hen får. Vi hoppas på idag, på hens pappas födelsedag.

Att Jan Lööfs Sagan om det röda äpplet är, genom tiderna, en av de bästa sagoböckerna kan vi säkert vara överens om.

Här om dagen läste jag den för Saga, först med texten, sedan tittade vi en gång till på parallellberättelsen som utspelar sig genom bilderna. Och då! Då upptäckte jag att datumet för då händelsen utspelar sig är 1 april. Det är ju nyckeln till hela berättelsen. För åtminstone jag har ofta funderat på varför frukthandlaren vill lura gubben.

Efter personalfesten åkte vi ut till Sarvsalö för att fira helg. Det var höst i luften även om solen värmde ljuvligt skönt. Satt nere vid stranden och stickade en och annan socka. Saga fiskade och killarna byggde koja. Härligt att få vara med Fammo och Faffa en hel dag dessutom. Fammo fotade Saga. Saga fotade mig.

Jag fotade farmor och farfar.

På söndagen blåste det och var ruskigt. Vi tog en höstvandring till byn. Allt var stängt, butiken, cafeét och simstranden lockade inte alls… Höstens här!

På kvällen hälsade jag på hos Camilla och Mats som trollade fram världens lyxigaste ostbricka. Där satt vi och smuttade lite rödvin och mumsade ost och fångade upp vad som hänt sedan AnnaKarin och Thommy flyttade till Stockholm.

Efter ett sådant veckoslut känns det riktigt på sin plats att gå på jobb igen på måndag.

På fredagen hade jag turen att lära känna mina kolleger lite bättre. Vi springer ju mest om varann i korridoren i skolan. Ett snabbt hej här och ett hurhardudetidag där. Vi ser varann och klappar på axeln och säger bravo och tack för idag då alla sedan går hem till sitt. Men inte fredags. Då drog vi (vi är lika med förskolan-tvåans team) ut våra kolleger till Noux-skogarna. Tänk dig lite lekar, samarbetsövningar, skapande verksamhet, mat vi tillverkade sida vid sida och sång vid brasan tills mörkret låg så tätt att vi inte längre såg varandra. Då tassade vi hemåt, glada, nöjda och lite rikare på vänskap och skratt.

Alltid nu och då sjunker mitt hemoglobin och blodtryck och jag snurrar. Eller världen snurrar och det gäller att snabbt få tag på en stol eller något att stöda sig mot. I samma veva brukar jag även få grym längtan efter persilja och paprika. Nu är vi där. Och järntabletter och apelsinjuice.

Jag är så glad. Varje dag är så bra. Jobbet är bra. Barnen är bra. Basse är bra. Orsaken till att det känns så bra är säkert det att jag vet att detta inte är självklart. Det kan vara precis tvärtom.

Men nu är det inte det och jag njuter. Jag ler på morgonen då jag vaknar. Jag ser fram emot dagens utmaning. För det är en utmaning att ha 23 stycken förstaklassister. Jag känner att jag lär mig i takt med eleverna. Vi lär varandra. Jag tänker före varje lektion att jag ska ge barnen en upplevelse. Allt vi gör ska för dem vara en upplevelse. Vi kan inte stressa, inte ropa eller slarva. Det vi gör ska vi göra bra. De är så små och så känsliga och jag känner att det jag säger och gör graveras in på deras själ, för barn är ju så lyhörda. Och de minns. Allt. Jag minns. Allt. Från då jag gick i ettan. Detta tränar jag alltså på.

Ibland har jag konstiga byxor från Tyskland, Desigual, på mig.

Ibland går vi ut i naturen och har lektion där. För att solen skiner, kullen lockar och barnabenen spritter av energi.

Saga är i samma dagis, samma grupp och med nästan samma dagismammor och dagispappa som förra året. Detta har gjort att årets dagisstart har varit den bästa i mannaminnet. Hon är glad jämt, leker, leker och leker. Från att förra året ha valt att inte prata alls får de dagisvuxna nu och då be henne tala med lite lägre röst. Hon berättar gärna om allt och till alla. Vi är mycket nöjda.

Från dagisets sida gör de sitt bästa att få barnen att känna sig delaktiga i veckans program. Ett så här fint veckobrev får Saga hem varje fredag. Gissa om det är roligt att på morgonen fråga vilken dag det är för att sedan kolla vad som står på schemat!

För att inte tala om hur mycket lättare det är för oss här hemma att fråga hur dagen var då vi har något att utgå ifrån.

Jag är den enda ljusa i barnaskaran. Bilderna är tagen idag på systerdottern Madickens kalas i Lappträsk.

Tre tanter. Och ja, Carina skall snart föda ett barn.