Saga blev sjuk i fredags och ännu fem dagar senare kastade hon upp. För att hon var så slö åkte vi iväg till barnkliniken. De har tagit blodprov och hon har fått vätska. Nu är klockan långt över midnatt och vi väntar på besked om vi får åka hem eller inte.
Hon är tapper som vanligt. Ivrigt väntar hon på nya plåster. Tittar med spänning på då de sticker i hennes små fingrar. Äntligen blod! Äntligen plåster!
Vad roligt att ha kolleger igen! Tänk att varje dag träffa likasinnade, vuxna människor.
Jag bakade dem en äppelpaj för att de ska orka med alla mina frågor.
Igår fick jag ett mail av Arturs klasslärare som önskade mig lycka till och visste berätta att det varit min första arbetsdag och att den innehållit bl.a. en utrymningsövning.
Det första den unga mannen frågade då vi träffades var: hur var din första arbetsdag? Kan du namnen på minst tre elever? Hoppade ni ut genom fönstren vid brandlarmet (i hans skolbyggnad gör de det)?
Jag imponeras av hans empati och genuina intresse. Tänk att min första arbetsdag kan intressera en åtta-åring så.
Ps. Jag kunde namnet på femtiotre elever! Åtminstone om man får tro samma unga man.
Första dagen avklarad. Det var ännu roligare än jag föreställde mig och att stå framför klassen kändes på alla sätt bra. Till och med utrymningsövningen fick godkänt.
Har dammat av de mappar som är aktuella just det här läsåret. Konstaterade att jag måste uppdaterande mig en aning då jag kollade igenom ”Finland-mappen”, den första som mötte mig var nämligen Tarja Halonen. ”Nå, det var ju ändå inte Kekkonen” kontrade kollegan.
Så, nu siktar jag framåt och kan höja mottot, skall inte bara försöka hålla skeppet flytande. Nej vi ska segla, segla, segla. Säkert blir det både med-och motvind, men låt det komma!
Jag blir så lycklig när våra orkidéer får för sig att börja blomma igen.
Saga har varit sjuk hela helgen. Hon bara sover i soffan, men när hon vaknar vill hon att jag sitter här med henne. Nå det gör jag förstås. Därför har jag hunnit sticka mycket.
Fick färdig ett par yllebyxor åt Saga. Jag minns ännu hur jag inte gillade yllebyxor som liten, men ville vi ha kjol eller klänning under halaren måste vi ha yllebyxor. Så var det på åttio-talet!
Pay it forward, liksom.
Började nu också sticka en klänning åt mig.
Vi har inte så värst många försäkringar men olycksfallsförsäkring har vi. Det hade Basse också som liten och under den senaste tiden har vi varit överlyckliga över just det. Han föll nämligen med cykeln som barn, han offrade en framtand. Han har haft olika system med tanden, några mer eller mindre lyckade än andra. Idag genomgick han, förhoppningsvis, den sista stora operationen. Käkben har tagits från underkäken och placerats i övre och en ny tand har skruvats på plats.
Allt detta kunde göras på privat tandklinik av experter och försäkringen från många, många år tillbaka täcker. Så olycksfallsförsäkring kan löna sig.
Och så en glad bild till detta:
Jag tror alltså att det var såhär dagens operation gick till, patienten i fråga kan bara nicka, skaka på huvudet och gruffa något oigenkännligt.
Har jobbat flitigt, denna min sista lediga dag. Nu skall jag samla ihop mina små skatter som är utspridda i Munksnäs och så börjar vi fira helg.
Ha det fint du! Jag är glad att just du tittar in här. Tycker jag varit så lat med bloggandet men ändå visar statistiken ett jämnt flöde av besökare. Så tack!
Blev uppringd från yle radion här om dagen men kunde inte svara då. På min telefon fanns ett meddelande att jag skulle ta kontakt för de hade fått nys om att jag är en mammabloggare och ville prata mer med mig. Det var allt jag fick veta.
Men vid det laget att jag hade samlat mig en aning, förberett några, eventuellt användbara, fraser och slagit numret tillbaka hade de fått tag på någon annan och tackade för sig. Det var lite snopet och ännu vet jag inte vad det hela gick ut på. Jag blev dock lite nyfiken, så när du hör på radio något om mammabloggare får du gärna berätta till mig vad det handlade om!
Tack!
Idag började jag dagen med att trampa i hundbajs. Av de bättre kommentarerna som följde var att man får önska sig något, eller att det är ”arjen manteli”, min bror igen tycker jag borde se var jag trampar och inte gå med näsan i vädret! Jag är lite ledsen faktiskt ännu, skon luktar så förskräckligt och jag hoppas jag får den ren. Men läderskor i blöt är inte bästa kombon. Går jag bara med Nokias gummistövlar hädanefter så vet ni varför.
Jag sitter nu och bläddrar i en nyköpt mönstertidning och funderar på att sticka något åt mig själv. Kanske den här:
Eller den här:
Och i något skede måste Saga få den här:
För övrigt skulle jag gärna se ut som Saimi Hoyer. Håret!
