Sagolandet

One Piece, nej nu handlar det inte om sparkdräkterna för vuxna, utan om en populär serie från Japan. De här böckerna har jag inte själv läst så Harald får recensera:

Först måste man komma ihåg att man börjar läsa boken från ”slutet”. Varje ruta läses också från höger till vänster. Man blir fort van vid systemet fast det först känns konstigt. I slutet av varje bok finns instruktioner för hur man läser böckerna (se bilden ovan).

One Piece handlar om en pojke som ätit en gummifrukt och så blev hans kropp som gummi. Han är en pirat. Serien är Manga. Det finns många böcker, över 70 tror jag och jag vill läsa dem alla. Jag tror att alla barn mellan tio och femton tycker om att läsa One Piece.

Undrar hur länge det tar innan jag förstår att jag med avsikt lämnat Saga på dagis? Nu tror jag hela tiden att jag glömt henne någonstans. Hemma? Parken? Cafeét?

När börjar man njuta av den återfunna friheten? Nu känns det bara tomt och fel. Saknar.

Tur att jag om en timme får gå tillbaka till dagis.

Min kompis brukar nu och då fråga ”är du gravid?”. Detta för att jag får sådana lustiga ryck nu och då. Jag börjar storstäda som en galning, bakar semlor och äppelpajer. Jag kan vara hur trött som helst innan men ändå är jag tvungen att göra detta.

Idag var en sådan dag. Det var barnkammaren som fick sig en omgång, gick igenom varenda en pryl, slänga rensa sortera hitta alla pusselbitar alla brev till playmobilgubben! Done! Fortsatte med resten av huset i en lite lugnare takt.

Nu doftar det nybakat och rent och jag tänder ljus och mår bra in i själen.

Trots att jag inte är gravid!

Känner du igen dig?

Benjamins resa av Nina Langenskiöld är en bok med djup. Författaren räds inte att ta upp de mångtydiga relationer som finns i familjer. Roligt med en finlandssvensk bok!

Benjamin, bokens huvudperson, trivs inte i skolan. Han är ensam och har sällan en bra dag. Mitt i vardagen bestämmer sig hans familj för att göra en lång resa. Under resan Jorden runt lär sig familjen se på varandra med nya ögon.

Boken passar bra för barn i lågstadieåldern. Igenkänningsfaktorn är hög, bland annat får man läsa om pokémonkort och diabolo. Läs den gärna som högläsningsbok, trots att barnen lär sig läsa själv slutar de aldrig älska det att någon läser för dem.

Boken har jag fått av Fontana Media.

Sagas dagis satsar verkligen på mjukstarten. Vi är nu inne på andra veckan och igår lämnade jag henne ensam första gången, igår en kvart idag en halv timme. Jag fick vara med och lägga henne vid vilan. Det är bra för det är konstigt att plötsligt äta med tio andra likasinnade för att inte tala om att somna med tio andra likadana. Någon sjunger, någon pratar, någon gör pruttljud med munnen. Hur konstig är inte det, då man kommer från en familj där alla andra beter sig mer eller mindre civiliserat. Oftast sitter Saga bara och stirrar på sina kompisar, fascinerad och förundrad.

Nu sover de alla och jag känner mig både lugn och glad inombords. Det ska nog gå bra det här.

”Jag bor i Muskhöjden. Mitt dagis är i Musknäs.”

Musk. Haha.

För övrigt pratar hon i ett, som i bussen tex.:

Vad heter mannen med så mycket skägg? Vad heter hans barn? Vart ska de åka? Vad är det för ljud jag nu hör? Vad är det för en prick på fönstret? Osv.

Vi har en bil! En tolv-årig Volvo V 70 som är lite elak mot naturen. Den är stor och stabil och enligt mig logisk (kan ha något att göra med att min pappa sålt Volvo-bilar hela mitt liv och vi aldrig hade andra märken?). För några år sedan var vi utan bil i några år, vi lärde oss åka buss och tar nuförtiden bilen bara i nödfall (läs: Klaukkala fotisplan kl sju på söndagsmorgonen).

Igår skulle bilen besiktas. Den fick såväl godkänt som beröm! Jag blev nästan lite stolt.

Vid det här laget vet ni vårt svar på hur man får bilen genom besiktningen och hur man kompenserar för det myckna utsläppet.

Såhär:

Det var så roligt att föreläsa. Mitt i allt såg jag på mig själv uppifrån och tänkte på att de alla lyssnade på mig. På mig! Det kändes märkligt och mäktigt. Jag hoppas jag sade något de för alltid vill minnas. Jag hoppas jag sådde ett litet frö. Ett frö som gror en dag och slår rot.

Om någon för tio år sedan sagt att jag en dag skall göra det jag gjorde idag, skulle jag ha skrattat lite blygt och rodnat väldigt mycket.

Det är roligt att man kan ändras, att man får och att det går att sluta rodna. Oftast, och i alla fall lite mindre.

I kväll ska jag prata om jämställdhet och hur lätt man könar sina barn. Åhörarna lär vara i ålder 17-25 och inte särskilt insatta i ämnet. Ämnet ligger mig varmt om hjärtat, sedan år 2001 har jag slukat allt inom ämnet, då väntade jag första barnet.

Sällan föreläser jag dock och sällan för den här åldersgruppen. När jag berättat om vad jag ska göra har jag mötts av så otroligt uppmuntrande kommentarer vilket jag verkligen stärks av. Peppe till exempel gav mig både goda råd och mycket pepp.

Då slog det mig hur viktigt det är att vi hejar på varandra, tänk om Peppe, som i mina ögon är föreläsarnas föreläsare sagt; ojdå, ska DU föreläsa, ja det är ju inte lätt det… Knappast skulle jag våga föreläsa idag då.

Ända sedan jag hörde Anne sommarprata i somras har jag tänkt på det här med att mänskor som inte uppmuntrar varandra, som i stället alltid bara klagar och hittar fel hos andra egentligen bara är osäkra själva. Jag tycker det stämmer ganska bra. Åtminstone känns det lite lättare att förstå dem. Ändå berättigar det inte att spy galla över andra.

Så låt oss sprida kärlek och vänliga ord, så möts vi av dito och en bättre värld.

Hälsningar från Högholmen. Vi cyklade hit och vandrade här i ömsom sol och ömsom ösregn. Kattdjuren sov. Blir alltid lika besviken på det.

Mormor och några kusiner mötte oss här.

Cykelkärran kunde praktiskt nog förvandlas till barnvagn.

Sandskulpturerna imponerade stort.

Ps. Jag bloggar medan de andra ser på kräldjur och diverse insekter. Vägrar sätta min fot i sådana byggnader.